C-uppsats i religionshistoria:

”Tun-sij tycktes ta ut alla sina krafter, han blev allvarligt orolig för hennes skull. Hennes andetag var flämtande, hon vacklade hit och dit, tycktes gradvis falla i någon sorts trans som verkade ohyggligt skrämmande på Vendel, men som de andra tycktes vana vid. Trumman dunkade och dunkade, Tun-sij började uppföra sig som en vanvettig, hon ryckte och hoppade och dansade och snurrade runt, runt. Och så hände något ofattbart, som Vendel endast tillskrev den underliga sinnesstämning han hade försatts i.

– Hon har fått förbindelse med några andar, viskade Irovar. – De har tagit henne i sin besittning.

Schamankvinnan skrek, röt, vrålade ut några ord, det lät nästan som befallningar. Och – Vendel kunde svära på att det var sant – över den tjutande vinden hörde han rop som svarade! Långt, långt bortifrån väster kom de, ohyggliga hemska i sin omänsklighet.

– Nu går hon över i den andra världen, viskade Irovar. – Nej, rör dig inte, låt henne vara!

Tun-sij hade fallit omkull på marken, låg där i konvulsiviska ryckningar. Så sjönk kroppen samman och hon blev liggande stilla.

Hon är död, tänkte han förfärad. Men ingen av de andra rörde sig.”

Detta är taget ur serien om Isfolket och denna del handlar om Vendel, som på 1700-talet är med i Karl den tolftes armé. Av misstag hamnar han hos ett folk i norra Sibirien som har shamaner. I det här samhället har de en kvinnlig shaman, vilket inte förekommer så ofta bland finsk-urgiska folk. Texten ovan beskriver den trans shamanen sätter sig i för att nå andarnas, gudarnas och de dödas värld. För en utomstående kan det verka som personen dör, men det är då hon faller i trans och shamanens själ försvinner iväg. Här berättas även om trumman, som shamanen har som instrument för att kunna genomföra det som kallas själsresa. Det är shamanism som uppsatsen till större del kommer att handla om. Jag läste den här boken när jag var yngre och upplevde att shamanism var något mystiskt. Eftersom det är en skönlitterär bok blir shamanismen samtidigt något exotiskt.

Uppsatsens syfte var att undersöka förhållandet mellan shamanism och kosmologi hos två finsk-urgiska folk, samerna och volga-finnarna. Idag består de finsk-urgiska folken av 21 miljoner människor med 15 olika språk. Språket talas i Fenno-Skandinavien, Litauen, Estland, norra regioner av Ryssland från Karelen till västra Sibirien, Volga-området samt centrala delar av Europa som Ungern, delar av Österrike, Slovakien, Rumänien, Kroatien och Serbien. Detta handlar om en språkfamilj, som är mycket spridd och som aldrig har varit särskilt många. Kan det vara möjligt att detta har gjort det lättare för andra folk att påverka finsk-urgerna med en annan kultur? Kanske, eftersom det enda alla dessa grupper har gemensamt idag är språkets ursprung. Många av dessa grupper har dessutom levt i minoritetsställning och behandlats som en andra klassens medborgare. Det har gjort att det är endast ett fåtal, som har kämpat för att få behålla sin gamla kultur med dess religion och traditioner.

Om man slår upp ordet shaman i ett lexikon får man betydelsen: ”(av tungusiska sâman), präst, profet, medicinman.” Enligt denna förklaring får man veta att det är en religiös person med många uppgifter. Det har använts många ord för shamaner sedan den termen började användas av forskare. Några exempel får man i lexikonet, men det finns fler förklaringar som magier, trollkarl, psykopat, mystiker och poet. I många samhällen med shamanism är han inte den enda som utför heliga saker. Bredvid shamanen kan finnas en offerrättare och då utför shamanen bara den mentala delen av offret. I varje familj leds även en kultur av hemmets överhuvud. Författaren Eliade tycker att man har blandat förklaringarna av vad en shaman är för något. I hans bok använder han därför bara termen shaman för att undvika missförstånd.

Som religionsform, i strikt mening, är den främst präglad av de finsk-urgiska och uralisk-altaiska folken i nordasiatiska området. Shamanism eller drag av den finns även hos Nordamerikas indianer, eskimåer och i Oceanien. Shamanismen skiljer sig ganska mycket på de här platserna. För samhällena i norra och centrala Asien har deras religiösa liv varit centrerat kring shamanen. I Nordamerika har betydelsen av medicinman varit mer framträdande. Fast en medicinman är ingen shaman, men shamanen i sig kan vara medicinman. Eftersom den mest utvecklade formen för shamanism finns i Sibirien väljer många att studera just denna. I centrala och norra delen av Asien har shamanismen dessutom influerats av yttre fenomen under dess historia t. ex. andra religioner som islam. Det gör att det finns element där som inte existerar någon annanstans.

Det som är viktigt i shamanism är tron på den fria själen och olika andväsen i en övernaturlig värld. Med den fria och individuella själen kan shamanen ge sig ut på en själsresa, som bilden visar. På den resa måste han ha hjälp av andar som för honom dit han vill. Det är denna resa eller seans som Sandemo beskriver i början av texten. I extas försvinner själen iväg. Den här extasen kan verka psykopatisk eller inbillning för en utomstående. Eliade skriver om att det finns en arktisk hysteri, som det arktiska folket kan få p.g.a. att det är extremt kallt, långa nätter, brist på vitaminer m. m. Hos andra folk berättas det om hur shamanerna fastar eller tar droger innan en sådan här seans, för att få de extatiska upplevelserna. På sina resor får shamanen svar på problem i samhället, hur han ska bota sjuka eller få reda på människors framtida öden m.m. Shamanen var en mycket viktig person vid kriser i samhällena.

Samernas och volga-finnarnas shamanism hade en gemensam struktur. De ville båda kommunicera med den andra världen. Det blev möjligt genom förberedelser. Orsakerna till varför de ville ha kontakt med den andra världen och förberedelserna skilde sig åt. Även hur den andra världen såg ut var annorlunda. Skälen till det kan vara att de hade haft olika näringar. Men även att de hade haft olika påverkan utifrån samt deras geografiska miljöer och olika historiska bakgrunder.